1. All religion är livets sak, och dess liv är att göra det goda
Varje människa, som har religion, vet och erkänner, att den som lever väl, frälses, och att den som lever illa, fördömes. Ty hon vet och erkänner, att den som lever väl, tänker väl, inte allenast om Gud, utan även om nästan; men inte den som lever illa. Människans liv är hennes kärlek, och vad människan älskar, inte blott gör hon gärna, utan tänker hon även gärna. Att det alltså sägs, att [religionens] »liv« är att göra det goda, är emedan det att göra det goda verkar som ett med att tänka det goda; och om dessa inte verka som ett hos människan, så tillhör de inte hennes liv. Men dessa saker skall i det följande bevisas.
